Simskäla ligge tre broar, två färjor och två vägbankar bort från fasta Åland. På Simskäla driver yrkesfiskaren Mikael Lindholm och hans familj Stormskärs konferens och värdshus om somrarna.
Fredagsmorgonen i början av november 2012 då vi träffades var Mikael Lindholm nöjd där han satt i hytten på färjan över sundet mellan Simskäla och Sandö. Innan han gick på 24-timmarspasset som stand-by chaufför på färjan hade han och hans kompanjon tagit upp och vittjat näten som legat i över natten.
Det gav 160 sikar, omkring 80 kilo. Ingen av specialisterna hade hittat dem, varken fisken eller näten. Hade en säl varit där och det varit mycket fisk skulle halva fiskar suttit kvar, sälarna tar bara godbitarna av fiskarna när de börjar bli mätta.
Men även om sälen varit hungrig och lämnat bara slem och lite fjäll kvar av fisken, skulle det ha synts vad som hänt: Hålen i näten berättar. Halvmeterstora revor efter vittjad fisk, och meterstora hål om sälen gått i genom nätet.
– Det går att laga mindre hål, är man yrkesfiskare kan man kanske hinna lappa dem på vintern. Men är revorna stora tar man loss tärn och sätter på ny slinga, säger Mikael Lindholm.
Fiskare har som andra yrkesmänniskor ord för varje del av sina redskap. På Åland är det inte nödvändigtvis samma ord som Sverigesvenskar skulle använda. ”Tärn” är linorna i övre och nedre kanten som näten sitter fästa på. ”Slingan” är själva nätet. Och fiskeredskap är inte redskap utan bragder. Fiskebragder.
Mikael Lindholm och kompanjonen hade lagt ut 25 nät under natten, sammanlagt ungefär 1500 meter nät. Varje nät kostar omkring 60 euro, och det behövs ungefär 100 nät för att kunna fiska kontinuerligt. Mikael Lindholm försöker fiska från slutet av april till slutet av november.
– Vi liksom de flesta som har fiske som en av flera inkomstkällor fiskar från sexmetersbåtar. De större båtarna är det havsfiskarna som har. De är för dyra för oss kustfiskare, både i inköp men också i drift. Räntor och amorteringar och drivmedel ska ju betalas även om sälar och skarvar äter upp fångsterna.
Mikael Lindholms mor kom från Simskäla, och han är uppvuxen i Sund, närmaste samhället på Sandö. Fiskade och jagade gjorde han som barn med mormor och morfar på Simskäla. Hans fru växte upp på Östergården som familjen nu äger och driver, totalt 2000 hektar, fiskevattnen inräknade. Vattnen är vad som gjort det möjligt för Mikael att som han säger ”fiska seriöst” de senaste 15 åren.
– Ett par, tre år efter att jag bestämt mig för att satsa på fiske började sälen bli allt större problem, och det har inte blivit bättre. Toleransbidragen som betalas för förstörda bragder och fångster ger lite ekonomiska kompensation, men de är beroende av om man har andra inkomster, så vi får se hur det går i år. Går vårt turistföretag bra blir det mindre toleransbidrag, men oavsett hur turism och fiske lyckas ska ju räntor och amorteringar betalas, säger Mikael Lindholm.
Den sälen har ätit sin sista fisk.
Han berättar om hur de gör flötena till näten så små som möjligt för att sälarna, specialisterna, inte ska hitta dem. Ser de näten tömmer de dem. De lär sig känna igen motorljud och följa dem också. Siknät är så tunna att de slits sönder av sälarna, men har näten grövre garn ser fisken dem, och går inte i.
– Det är specialisterna som är det största problemet. Förr höll sälarna till i ytterskärgården, nu kommer de ända in i fjärdarna, säger Mikael Lindholm.
Och det har den här också.
Som alla andra fiskare har han synpunkter på skarvarna som han och många andra ser som ett lika stort problem som sälarna.
– Räknar man bort fiskodlingarna så är fisket väldigt marginellt i åländsk ekonomi nu, då är det svårt få gehör för problemen med säl och skarv.
– WWF:s rödlistor ger också rejäla problem. När de skrev upp siken på sin rödlista sjönk priserna i botten direkt. Och uppköparna ställer större krav, senast nu att fisken ska vara filead. Det gör inte mycket på vårt pris, men det kräver mycket extra arbete, säger Mikael Lindholm.
– De som gör listorna förstår inte hur hårt det kan slå mot oss kustfiskare. Och vad gäller bestånden så är det ju självreglerande. Blir det lite fisk så blir det lite fiske också. Ingen går ut om det inte går att få igen kostnaderna för båt och bränsle och åtminstone någon ersättning för arbetstiden.
Östergården förvandlas om somrarna till Stormskärs konferens och värdshus, familjen Lindholms turismföretag. Sportfiskegrupper från Finland och Sverige är de vanligaste gästerna, men det kommer besökare från Ryssland, Tyskland, Baltikum och ända från Kanada också. De senare är ofta ättlingar till utvandrade ålänningar.
Säljakt erbjuds också Stormskärs gäster, men det är så väderberoende att det är svårt att organisera:
– För att jaga säl måste man långt ut till kobbarna i ytterskärgården, och för att det ska vara en lockande tur måste vädret vara bra. Såna garantier kan man inte ge vid en bokning, säger Mikael Lindholm.
För turismen är fisket ett säkrare kort, gädda och abborre, sik och havsöring är populärt bland sportfiskare.
Det händer att Mikael jagar säl, men det blir sällan.
Skribenten provade sälkött i Grönland. Gott!
De är svårjagade, köttet är nästan omöjligt att sälja, och sälskinn är det ingen på Åland som tar vara på längre:
– Man skulle kunna ta vara på späcket, det användes traditionellt i målarfärg, och kanske köttet från unga sälar. Sälskinnsprodukter var på gång genom ett EU-projekt men intresset var inte så stort.
– Och om vi jagar säl så får vi inte tjäna pengar på sälprodukter. Det är ju kostnader för jakten också, inte bara tid utan också bränsle.
Mikael Lindholm har hunnit köra färjan fram och tillbaka mellan Sandö och Simskäla två gånger under intervjun. Han hälsar bekant på dem han kör över åt ena eller andra hållet. Simskälas 38 fastboende, varav elva barn, är beroende av vajerfärjan för att komma till skolor och annan service. För Mikael Lindholm är deltidsjobbet som färjechaufför ett tillskott i familjens ekonomi som är om inte helt nödvändigt, så väldigt välkommet.
– Det blir allt svårare att få ekonomin att gå ihop som kustfiskare. EU har ju t o m givit bidrag för att man ska upphöra med fiske, och det gjorde att många slutade när åldern kom och inga tog över, så vi har tappat generationer av fiskare.
– Hälften av de registrerade fiskarna är 65 år eller äldre, och det är ingen återväxt. Man får jobba så otroligt mycket för liten förtjänst, och den som nu tänker sig bli fiskare får höra att ”se till att du har en inkomst också”.
Deltidsjobbet som färjechaufför mellan Sandö och Simskäla behövs när inkomsterna från kustfisket är osäkra.
Nordens sälar och EU 